Dubbla rutor. En som fångar luft och så det blir som en båge ovanför hojen. Vilken toppen idé. Jag riktigt kunde föreställa mig hur fantastisk min idé var och hur bekvämt jag skulle åka mil efter mil.

Måttade, sågade, kapade mera, måttade, tejpade, sågade igen, tejpade ihop rutorna, borrade 3 hål, skruvar med distans så rutan fick en precis lagom slits för luft. Fantastiskt. Dessutom syntes det inte vid en hastig blick… tyckte jag. Detta skulle ju bli underbart!

Trött och sent på kvällen såg jag fram emot en provtur nästa dag. Sagt och gjort. I sadeln och ut ur byn. Vilken skillnad!! WOW!! Istället för turbulens vid 90 km/tim och däröver så hade jag nu turbulens i alla farter… Om jag sträckte mig fram och höll i den främre rutan så kände jag hur den vibrerade. Tänk vad jag hade lyckats! Kapa och borra fästpunkter så precis att den kom i själv-svägning redan vid låga farter och kunde sedan hålla hela registret ut. FAN!

Så ändlöst trött och besviken. Extra-rutan togs snabbt av och kastades i soporna tillsammans med ett antal besvärjelser. Gris-skit kan man i alla fall plöja ner i marken som gödning… Nu skiter jag i rutan och turbulensen till nästa säsong. Då kanske jag har en ny brilliant idé? Man får ju inte ge upp…