Lagom till kyrkkaffet om söndagen den tredje advent, precis som prostinnan tagit fram den så berömda mjuka pepparkaka som hon alltid bjöd på i dessa sammanhang och böjt sig fram för att servera ställverkmästare Bryngelsson som satt ytterst på kanten på den broderade gesäll-soffan tillsammans med korpral Prilles synnerligen avlägsna kusin, fröken Mathilde Grynvold-Smetterhausen , som kommit ända från Amerikat, ställde sig den lille parveln mitt i rummet och skrek: “Ett kungarike för en motorcykel”.
Det hade väl inte varit så illa om det nu inte var som så att prostinnan hade en nära väninna i Beatrix Borscht som var besatt av kungligt blod och bodde i Askersund, där hon och hennes hund “Fröken Mildred” hade för vana att ofta och gärna med liv och lust deltaga i de lokala dragracingtävlingarna för synskadade.
Häromdagen hade den annars så städade vänninan utan nämvärd förvarning stulit en synnerligen välrenoverad 1971 års Laverda från en kusin till skogvaktare Nilssons revisor och strax därpå blivit ertappad av länsman liggandes framstupa i ett dike med motorcykeln i famn och ett stadigt tag om en revolver som hon fått tag i på fyllan.
Denna lilla incident var väl – även den – inte så illa om nu inte länsman varit i sälskap av den nyligen utexaminerade och synnerligen nyhetstörstande journalisten Ester Blenda Nordström som omedelbart gjorde sig besvär med både bild och text som i raskt följd kablades ut till aftontidningarna och allehanda blaskor varvid Beatrix, så snart som tryckpressarna kallnat, fann sig utesluten ur den kungliga gemenskapen vilket ledde till att hon dagen före kyrk-kaffet i ett alkoholförstärkt självmordsförsök utropat precis dessa ord inför den, 12 våningar nedanför, församlade pressen.
Karl som vid tillfället var endast 6 år gammal och befanns fortfarande vara mer intresserad av barnprogram än nyheter – även om väderprognoser tilltalade honom i allt större utsträckning – så hade han därvidlag inte uppfattat pressens braskande rubriker vari nyhetsmurvlarna gottade sig i den tronaspirerande adelsdamens berusande bravader.
För att bättre förstå vad som hänt tant Beatix tog sig Karl under studentåren an olika skrifter rörande alkoholens fördärv där han bland annat läste om hur en annan adelsherre vid namn herr von Linné år 1762 observerat ett middagssällskap och nedtecknat följande relativt ovetenskapliga rapport angående spritens tio olika sätt att driva en människas sinnelag i ruin. Han skrev;
Den, som presiderar vid bordet och som Du finner förvandlad till en vild häst (equus) med sträckt hals och uppspänt bröst, tror sig förestå de andra och gnäggar till med ett våldsamt skratt. Den näste är en tjur (taurus) med arg uppsyn, som med neddragen lugg betraktar bordsgästerna mitt emot och mumlar onda önskningar.
Den tredje är ett svin (sus), som dricker utan måtta och sörplar i sig allt, som kommer i hans närhet. Den fjärde, en hund (canis), sitter i hörnet och spyr ned sig och sina grannar. Den femte är en tupp (gallinaceus), som gör sig viktig med sina stordåd och högljutt och gränslöst besjunger sina förtjänster. En sladdrande papegoja (psittacus) är den sjätte, som ostört ordar om sig och andra både vad hon vet och inte vet och oförsiktigt skvallrar om det, som borde förtigas. En näktergal (philomela), den sjunde i sällskapet, sjunger i slippriga visor Bachus’ och Venus’ lov och anser sig överträffa alla i röstens ljuvhet. Hånfullt ser den åttonde, en gök (cuculus), med höjda ögonbryn ned på de andra men är själv ej ett grand förnuftigare. Den nionde är en broms (tabanus), som här far omkring och sticker alla i näsan. De måtta åt honom med knytnävarna; därför borde han akta sig; men oförskämdheten känner ingen
gräns. Till en stinkande bock (hircus), som förföljer källarflickan är den tionde förvandlad.
Karl försökte därpå lista ut vilket djurslag som tant Beatrix hörde till när hon i ett dike men vapen i hand omfamnade en vacker men tilltufsad motorcykel – dock fann inget djur som passande på beskrivningen och beslöt därmed att skriften från herr von Linné var ren skit och till ingen som helst nytta. Han undrade därvidlag hur det kom sig att en spritfjärmande smålänning från Råshult blivit så populär bara för att han hittat på en massa språkförbistrande latinska namn på naturens alla ting.
Snarare blev det som så att Karl ofta fann tröst i historien om vad som hände söndagen den tredje advent när han åkte på porten i Olshammar eftersom han på så sätt kom i slang med Sven Wixner som just denna dag hade fått punktering på sin DeSoto Fireflite mitt utanför dörren där Karl ramlade ut. De båda kom i samspråk varpå det visade sig att Sven hade en gammal trimmad Zündapp stående i sitt garage och efter en kortare diskussion kom denna tvåhjuliga legend att tillhöra Karl – något som hans mor, väl hon fick reda på vad som hänt, fann svårt att förlika sig med.
Nu blev det så att Karl fortsatte trimma sin Zündapp så till den grad att den inte bara vann kvartersmästerskapen utan även Mantorp Junior Challenge och detta blev grunden till det motorintresse som kom att bosätta sig djupt inne i hans bröst och allt som ständigt lockade honom till nya äventyr och galenskaper. Vad som hände med tant Beatrix kunde han aldrig riktigt förstå och därmed slutar denna lärorika saga med följande visdomsord; stå när Du säger något viktigt, skit i Linné, trimma moppen och och vinn.
