Det fanns myggor i rummet men endast små dito, de stora orkade inte lyfta så högt vilket tydliggjorde en av fördelarna med att bo på andra våningen. Rummet liknade mer ett härläger än något annat. Inte ens hunnerna hade kunnat stöka till det så vilket föranleder mig att nämna något om min packning. Det var som onda andar hemsökte mig i det ögonblick jag började packa. Girighet och storhetsvansinne blandat med en gigantisk övertro på lastförmågan hos en gammal orkeslös fyrtaktare från nittiotalet ledde till en packning av sällan skådat mått. Jag är fortfarande förvånad att jag inte tog med mig en smörjgrop och snöskoter bara utifall att… Mängden av nyttolösa föremål överstegs endast av min egen oförmåga att inse såväl mina som hojens begränsningar. Sålunda var situationen helt normal och jag kunde men glädje fälla upp min garderob och klä mig för aftonens äventyr på Kaskö.

Mätta på franskisar och fyllda med Kharu öl gingo vi efter en kortare vända på den stilla Pubi och återvände till hotellet där en uppvärmd bastu och flera öl väntade på oss. Väl på rummet igen konstaterade jag att ljudbilden inte direkt liknade Manhattan… eller egentligen något ställe på planeten som har någon form av ljud över huvud taget eftersom här var det toktyst. Sömnen lät inte vänta på sig efter denna händelsefulla dag och jag somnade sött, liksom Mr Bean, med min nalle i famnen.

Morgonen som följde var däremot full av förväntan. Nu skulle vi utforska det hemlig Finland och banne mig bada vedbastu och allt annat som hör Finland till. Vi skulle uppleva den ur-finländska känslan och bli ett med omgivningen, kulturen, naturen och framför allt hojarna. Väl vi fick i oss lite kaffe (när äntligen den försenade hotellvärden vaknat till liv och mekat frubba) så vaknade även hjärnan och drömmarna skingrades. Dock satte vi fortfarande tilltro till Internet och GPS för att finna lyckan vilken skulle visa sig svårfångad i detta ordkarga land. Måhända om man kunde läsa Finska hade vi förstått vad som stod på alla dessa initierade websiter men som det var nu hänvisades vi till reseberättelser från omdömeslösa utlänningar som inte visste skillnad på en kamel och en älg.

Hotellets alla övriga gäster (3 st) samlades i frukostrummet och det blev till och med lite kö vid smörgåsbordet. Vi planerade ivrigt dagens rutter och eftersom Petronella’s arbetsgivare hade krävt närvaro gällde det att avrunda dagen nära Åbo så Magnus hann med färjan. Vilket nederlag. LostRiders decimerade redan dag 2 men än var det långt tills dess.

Tankad, packad och klar. Sedan behövde vi bara få på våra väskor på hojarna och hitta en bensinmack för att fylla soppa. Vi fann en bensinmack på Kaskö som troligtvis övergavs på sextiotalet men lyckades vrida full tank ur slangarna mot att våra kreditkort åkte en vända i en stenåldersmaskin som troligtvis drevs med hålkort (!) Nu bar det innåt landet och förbi den förvånansvärt vackra och vattendekorerade vägen från Kaskö. Snart lades kilometer till mil och vi blev tröttare och om möjligt ännu mer omdömeslösa varpå vi passerade en kombinerad diner och bensinmack innan vi insett att reserven inte skulle ta oss så långt som vi planerat. Vifta, vända och full muff tillbaks till macken varpå både hojarna och vi fick en välbehövlig paus. Allt var rent, fräscht och nybyggt. Det enda som saknades var kunder… så vi gjorde vårt bästa för att bli av med kontanter mot vällagade serviceerbjudanden.

Strax efter lunch blev vi omdirigerade av militärer som berättade att det sköts med live ammo en bit längre ner så antingen kunde vi vänta i 10 minuter ELLER ta en komplicerade och svår omväg som gick via ändlösa grusvägar. Den stackars lille militären hade inte avslutat sin mening förrän jag gasade rakt in i skogen.  Vindlande vägar för skogstraktorer med tjockt lager lösgrus såg vi väl närmast ut som kalvar på grönbete. Farten pressades upp och allt vildare chanstagningar avrundades med att vi faktiskt mötte en timmertraktor – som också var övertygad om att han var ensam på vägen. Lite väl nära men efter denna uppvak tog vi det lite lugnare. Landskapet var vackert även om det stod en massa granar ivägen hela tiden.

Till slut fick vi skiljas åt och efter ett tårdrypande avsked ställde jag och Torpeden kosan mot Kaskö och Pubi som endast i afton lovade karaoke. Detta kunde vi ju bara inte missa, även om vi insåg att det inte går att ta bilder under ett sådant event då det vore att trampa på kulturella tår och vi var inte säkra på att hantera motståndarna med samma smidighet som förr. Så vi förberedde oss som gamla gubbar bör. Öl och bastu och ovanpå det en stadig Pizza. Det blev inga franskisar eftersom vår servitris var försvunnen. “För mycket folk på festkvällar” hade varit förklaringen och då bör nämnas att Karaoke kvällen totalt hade ca 40 personer som besökte stället och då var inte alla där samtidigt !

En tjocktv ställd på en stol, Finska slagerlåtar, Kharu öl och oförglömliga minnen. Jösses !!!