Pråmen spydde ut oss och en massa andra spritbalsamerade gluntar som alla hastade mot tullhuset bara för att upptäcka att det INTE var den Border Shop som alla så desperat hoppats på nu när gårkvällens procent börjat lämna kroppen. Tur att vi är nyktra och rediga gossar som inte lockats ner i alkoholens fördärv Nu skulle det köras! Torpeden och vår aspirerande road captain HD Magnus hade diskuterat vägval och det var dags att låta lärlingen prova sina vingar. Lite vänster, en fil här, en där och vi skulle få se den södra delen av Åbo’s skärgård. Vi hamnade mitt bland lastbilar och kämpade oss igenom Finlands värsta industriområden utan en skymt av det vackra vilda Finland som vi drömt om. Aspiranten fråntogs raskt alla privilegier, Torpeden tog befälet, tydliga direktiv och klart för avfärd… då skrek Petronella och började hysteriskt riva i sin sminkväska… VAR F_N ÄR MIN TELEFON!!! Hysterin var total och paniken lyste ur ögonen. Trevlig start på semestern tänkte jag men så fann hon sin älskade nalle och resan mot Finland kunde ta sin början!
Siktet ställdes på den sceniska kustvägen (kustavej) som angavs med ett fyrtorn på trafikskyltarna. Vackra slingrande kustvägar med klippor och stränder fyllda av spänstiga finskor med rågblont hår endast iförda välsittande baddräkter och dessa ständigt återkommande bastubodar där kosken aldrig sinar. Något sådant hade vi väl för näthinnan när vi satt hemma i Svedala och planerade så besvikelsen lät inte vänta på sig utan bjöd oss grankantade, spikraka vägar utan tillstymmelse till vare sig det ena eller det andra. Totalt bottennapp!
När vägen gick endast meter från havet hade de goda och kloka vägarbetarna planterat en rad men björkar för att man som trafikant skall slippa utsikt. Skog, skog men så runt hörnet efter en 35 mil lång raksträcka så var det mer skog. Mer gråt än skrattfärdiga samlades vi för rådslag och alltsom dagen blev kortare framträdde behovet av natthärbärge allt tydligare. Kaskö (Kaskinen) lät som ett härligt kustsamhälle med mycket liv och rörelse. Det kändes tydligt att vi närmade oss resans höjdpunkt och raksträckorna mot vårt mål upplevdes inte så monotona och meningslösa. Vi hade ett mål.
På vägen upp mot Kaskö hamnade vi lite vilse och kom ut på grusvägar, nu smakade Finland bättre och jag längtade efter en KTM. Timmervägar ledde oss förbi ödetorp och förstenade urtidsmonster. Dock mötte vi en timmertraktor och den fick oss att ta ut kurvorna lite bättre. Helt klart var att traktorföraren OCKSÅ vad helt övertygad om att han var ensam på vägen. Smalt blev det men vi kunde alla fortsätta mot dagens etappmål.
Kaskö i sig är ett arkitektoniskt välordnat samhälle där gatorna löpa helt raka likt Manhattans rutmönster. Dock med något mindre trafik. Under rusningstid kunde vi under ca 10 minuter följa en ensam cykel på den kilometerlånga gatan. Måhända kom alla andra arbetare hem via bakdörren och därför såg vi dem icke. En kaffestund på turistbyrån som låg nere i hamnen och som drevs av en gladlynt kvinna som genast fattade tycke för Magnus som i hennes ögon tydligen var en ordentlig gosse varpå vi fick råd om ett hotell som låg tvärs över gräsmattan och vidare över den lilla yta som kallades marknadsplatsen.
Känslan av ett ungkarlshotell på 70-talet var överväldigande och efter att ha låst och lastat av hojarna kånkade vi upp packningen på rummet och knäckte dagens första Kharu. Restaurangen som stod till buds låg vägg i vägg med hotellet och efter att ha manövrerat några prydnadsväxter passerade vi huvudentren. Väl inne på restaurangen blev vi serverade av “I am the only village gay” och scenen från “little Britain” surrade i mitt huvud. Killen var vansinnigt trevlig och service minded. Maten smakade toppen och när vi fick lära oss att pommes frites kallas för “franskisar” kändes det som denna kvällen var på väg att bli riktigt bra!
