Airborne !!!
Det gick som det skulle och lite till. Vi drog som vanligt iväg till Munka Ljungby och härjade i ca 2 timmar men dessa timmar visade sig bli annorlunda. Martin blev allt djärvare som varven gick och fick upp farten rätt bra på vissa ställen. Så vid ett läge kom han för fort mot ett hopp och… ja, hoppade. Han tvärstannade efteråt och ropade över hela banan -”Pappa såg Du, jag hoppade !!!!”
Som far höll jag givetvis på att spricka av stolthet och uppmuntrade min lille telning att fortsätta verksamheten. Snart flöt hoppen i jämn ström – förvisso bara på ett ställe där han hoppade i uppförsbacke, men det är också det bästa stället att lära sig på. Banan mäter upp mjukt när man landar i stället för att försvinna som den gör när man hoppar i nerförsbacke.
Jag kan inte med ord beskriva hur ballt det var men bilderna talar sitt egna språk. Se och njut!
//Jake
Permalink | | Posted in Stories | No Comments
Bambi meets the German Sherman
Glada och raska gossar samlades i den strålande landsortshålan Eksjö. Stortoget i all sin glans och med Stor Kyrkan som riktmärke styrde jag så min raska best fram till den livligt besökta kebab-mojen som gränslade enslinjen mellan kyrkan och stadshotellet, där man kan äta på vita dukar till klassisk musik. Om kebabmojen var storkyrkans svar på stadshotellets gourmandiska interpellation framgick inte men stängt var det, stadshotellet altså.
Inte för att jag hade för avsikt att smörja kråset på hotellets veranda men en cola hade suttit fint så jag installerade mig på kebabmojens uteservering och njöt av såväl solen som det myllrande folkliv Eksjö kunde uppvisa en torsdag förmiddag. 4 amerikanska turister vandrade i stillsamt majestät över torget och kommenteade mitt järn på det att en av dem tydligen ägt liknande metall som ung.
En osedvanligt ful jänkebil gled sakta över kullerstenarna och parkerade precis där motorn dog och utgjorde därmed det tredje fasta hindret på torget förutom kebabmojen och statyn, den senare föreställande ett stycke prominent herre i rustning uppflugen på en stilig häst. Latheten förbjöd mig att gå fram till statyn och läsa men gissningsvis torde det vara Borgmästar Munthe som red på sin brunte då Erik av Pommern var av äldre modell samt troligen inte gillade hästar och Daniel Rantzau förmodligtvis inte hyllades med en staty efter som han bränt staden till grunden på sin hemväg till danernas rike.
Så hörde jag hur det bullrade mellan husen och det var signalen till ortens innevånare att Lost Riders gjorde sitt intåg. Hundarna gläfste och mödrarna låste in sina döttrar alltmedan männen antog sina bistraste miner. Nåja, så kändes det i alla fall.
Mullo, Jörgen och doktor Gaffa gled in över kullerstenarna och parkerade intill mitt järn varpå stor hälsningsceremoni utfördes under stoj och skratt. Karta, kontroll och kläder på varpå vi gränslade hojarna och under stor cortege lämnade staden.
Korståget gick över Vimmerby och fram emot aftonen hade vi funnit väg fram till Västervik, dock klarade vi oss inte hem igen utan skador och skrot.
Den första dagen hade bjudit oss på fantastiska vägar och oavbrutet vackert väder. Asfalten slingrade sig igenom det gröna och blomstrande landskapet. Riktkarl Mullo angav nya äventyr med hjälp av sin sällan sviktande GPS. Det var inte många meter asfalt som klarade sig undan våra klistriga däck.
Till eftermiddagen kom så bud att HD Magnus var på gång att ansluta varpå vi skyndade oss att finna ytterligare ett klassiskt fikaställe som dessutom bjöd oss till en underbar trädgård men skuggande björkar. Hojarna vilade och vi likaså när en av gossarna utbrast “jag hör Magnus”. Det visade sig att han hade rätt när HD Magnus anlände en sisådär 10 minuter senare. Tjock Ponken hörs ganska väl över nejden…
Tillsammans for vi senare till Västervik där jag, till min stora glädje, lyckades leda hela sälskapet vilse. Dock fann vi så småningom vår väg ner till hamnen och spenderade resten av aftonen med att dricka öl och äta pizza, accompanjerat av mekaniska underverk framdrivna av ortens ungdomar.
Nästa morgon blev det lång frukost med mycket planering ikring vilka vägar som skulle erövras. Vår Road Captain matade sin GPS full men allehanda drömmar och därefter bar det av ner i garaget och järnen kopplades loss och startades upp.
Förmodligtvis drog Västervik en djup suck när dessa stiliga vägens ryttare lämnade stadsporten bakom sig men om det var av lättnad eller saknad förblir en hemlighet som endast ortens folk känner till.
Växelvis lät Mullo oss ta ledningen alltsom vi kom ut på olika småvägar. Motorns hästar kändes extra friska och vädret gjorde sitt bästa för att muntra upp våra sinnen. Någonstans utanför en liten by var vägen aldeles extra inspirerande och jag lät mitt järn ta lite djupare andetag och körde en bit före klungan. Det är ju viktigt med en scout som kan spana i förväg, dessutom ger det bra tillfälle att ta bilder på övriga klanmedlemmar när de är i rörelse.
En bit framåt vägen stannade jag och inväntade huvudtroppen. Solen strålade och landskapet var förtrollande vackert, liksom om det var ett vykort med extra mättade färger. Så kommer Mullo glidande i ensamt majestät och jag förstod genast att han släppt iväg gänget på avtagsvägen som låg ett par hundra meter bak.
Mullo och jag vände åter men när vi kom fram till korsningen var det spridda plastdetaljer, en vält motorcykel och en haltande förare. Det visade sig att ett litet missförstånd hade orsakat denna kalabalik. Bambi nitade, Tjockponken missade precis men the German Sherman tittade på blommorna i vägrenen och brakade rakt fram och dunsade in i den stillastående Bambi.
Bambi såg ut som hon dansat samba och fastnat med rumpan i högersväng. En packväska var borta och den andra pekade nästan rakt upp. Motorn hade landat hårt på asfalten och läkte olja. Diverse andra plastdetaljer var spräckta eller saknades.
German Sherman var mer eller mindre oskadd och kunde endast efter en nogsam inspektion uppvisa ytterligare en liten repa på motorbågen men övriga i sällskapet ansåg att tillhörande rostangrepp daterade rispan till förra decenniet.
Sålunda fick sig äventyren en liten knäck men fortsatte ändå.
//Jake
Permalink | | Posted in Stories | No Comments
Härjningar i österled
Nissastigen leder som bekant upp mot Jönköping men än viktigare hamnar man i riktning Eksjö, denna forna metropol som länkade samman de viktiga städerna Växjö, Kalmar och Linköping. Kung Eric av Pommern gav Eksjö stadsrättigheter 1403 men det dröjde inte länge förrän en osedvanligt oregerlig dansk vid namn Daniel Rantzau som på vägen hem från en osedvanligt våldsam shoppingrunda i Östergötaland passade på att bränna ner Eksjö. Detta skedde i Februari år 1568 men den lilla byn av trähus byggdes raskt upp igen och eldhärjades 1856 men då tog man lärdom och byggde i sten och med bredare gator. Endast delar av staden brann ner tack vare rådigt ingripande från borgare som röjde en brandgata varpå man fick riva hälften av en fastighet som sedan kom att kallas “Halvan”.
Till detta muntra folk och dess flammande historia skall så LostRiders fara och begynna sina härjningar i Österled. Denna gången blir det altså inte GOtland och tur är väl det för kung Eric av Pommern avslutade sin yrkesverksamma karriär som pirat på just denna ö och endast efter att svenskarna belägrat Visborg gav Eric upp Gotland och flyttade hem till Darlowo i Västpommern där han sedemera dog.
För att kunna härja måste man ju ha sin stolta springare och min Yamaha är i och för sig stolt men har problem med ett klent batteri och att kopplingen läcker hydraulvätska – men så när som på dessa petitesser så funkar hon finemang!
Nu går jag och kikar på en Harley Heritage men det blir för trångt i garaget…
Avslutar med en bild på Yamman när hon var min för första gången, so fresh !
//Jake
Permalink | | Posted in Stories | No Comments
Lervälling till lunch
Det är väl en sak att köra cross på en torr bana med en liten vattenpöl som mest är där för syns skull än att braka på efter flera dagars regn. Martin tog sig an uppgiften som ingen annan vågade (tydligen). Han var ensam på banan och det fanns inga andra spår så de andra satt troligen hemma, drack te och virkade putsdukar till sina hojar.
Nedan följer några bilder från dagens äventyr – kämpigt men kul!
//Jake
Permalink | | Posted in Stories | 1 Comment
Jag har ingen tid att förlora
With the pride and joy now in its right element there was nothing holding back. No prisoners and all out war was declared and the track would long remember the mayhem that would follow. Crowd was roaring and the press stand were bursting with nosy reporters trying to get a glimpse of the rising star. “Rock Nilsson” entered the track and got on his metal steed and the excitement reached a climax as he fired up his engine and shot down towards the first turn. Famous names were seen in the cheering crowd, Travis Pastrana was there, Ricky Carmichael of course, Ryan Dungey but also former time heroes like Steve Lamson, Jeremy McGrath, Rick Johnson and Bob Hannah.
Martin had that winner instinct tuned in tonight and the crowd was sure to witness a show like nothing before. Awesome speed, high jumps, tricks and magic were all part of his arsenal in the quest for the piston cup. Armed with his already well known “number 1″ black on red sign he was the favorite from start and naturally held his ground all the way to the finish line.
Well perhaps reality was slightly different but for me and Martin this was definitely the catch of the day and we could see and hear the crowd in our minds. Martin was so focussed as he came on to the track and so my utter amazement he listened to me and my safety instructions. He drove very sensibly and had a reasonable speed all through his session. At times he forgot was he was doing at which point he left the track. Once it was straight across the lawn and when he passed me he was just laughing. The other time he went straight in to a wall of a curb and then got the bike half way over him – but at no time he suffered any damage. A finger that was knocked was the only pain of the day. The rest was just fun and games although I had to lift the bike off him a few times. Richard also had a go at the end but he was not so comfortable on the bike and let the day rest with Martin. Coming home Martin was the true hero and we all saluted him. Isabelle framed the day and gave Martin the perfect picture where he could proudly stand in front of his bike.
Thanks for a great day
Your ever so proud father
//Jake
Permalink | | Posted in Stories | No Comments
